Jorden de ärvde: De bortglömda och briljanta adelsporträtten

Björn på balkongen hos en småbarnsförälder i Sjöstan.

Det var en lördag för fyra år sedan. Björn och jag var på Almare stäket och tittade på hästpolo. Vi var inte många i publiken som stod och blickade ut mot den sex fotbollsplaner stora spelplanen. Men jag minns att bredvid oss stod ett moderat kommunalråd i en sådan där tunn täckjacka i jordnära färg som fint folk bär när hösten härjar. Jag minns att hon, kommunalrådet, underströk hur man aldrig skulle underskatta sossarnas förmåga att vinna val. Det kunde de, såssarna, vinna val.

Jag försökte memorera allt kommunalrådet sa samtidigt som jag slogs av att de argentinska hästpoloskötarna var de enda som förmådde träffa den vita plastbollen mer än en gång. Hur den Ralph Lauren-klädda överklassens oduglighet på hästarna påminde mig om min squashklubb i Vasastan där eftermiddagspasset med mellanchefskollegan blir till pardans i dåligt bollsinne i dyra sportkläder.

Det var ju viktigt att jag kunde hjälpa Björn att få med några smaskiga citat till den kommande boken om överklassen. Den skulle då, för drygt fyra år sedan, handla om överklassen i en bredare och mer livsstilsmässig mening. Lite hästpolohöger här och lite bubbelbrackighet där.

Men det blev ingen bok om det. Istället växte ”Jorden de ärvde” fram. En bok om adeln och jorden. Om hur den uråldriga lagen om arvsrätt, fideikomiss, lever kvar i den politiska kulissen.

Björn blev plötsligt en politisk reporter. Från att ha varit en knattereporter som pallade kulturnyheter blev han en politisk reporter i Polo sport-kläder som försiktigt fångar fjärilar med håv för att sedan sticka nålen i dem. ”Jorden de ärvde” är full av uppnålade fjärilar (för många enligt Åsa Linderborg). Jag tror att det är en samling porträtt av adeln från 2009 som man kommer att minnas när fideikomisshajpen lagt sig. För det är trots allt de uppnålade adelsmännen som är "Jorden de ärvdes" stora suveräner (Göran Greider beskrev det som ”guldkornen lyser på nästan varje sida”). På ett sätt är det litet sorgligt att boken blivit en politiskt nyhet om arkaisk arvsrätt. Alltför många verkar glömma de briljanta adelsporträtten.

Och glöm för guds skulle inte passagen på sidan 95. Den där Björn joggar med en småbarnsförälder från Hammarby sjöstad. Där har ni ett garanterat guldkorn.