Ett febrigt förortsförsvar

Här är mitt bidrag till tidskriften Arkitekturs nya nummer. Jag recenserar Per Wirténs bok "Där jag kommer från - kriget mot förorten".

Det är först på de sista sidorna som jag på djupet förstår Per Wirténs förortsförsvar. Wirtén står på Högdalstoppen, en landskapsutsmyckning i form av en jättestor jordhög, och spanar ut över naturen och den utsprawlade staden. Det är så vackert att han tappar andan. I det tillståndet skriver han. Det är en febrig historia.

Under de tidigare 320 sidorna har Wirtén i två dagar gått till fots från Kungens kurva till Gullmarsplan i Stockholm. Förorten har alltid varit hans hemmaplan. Som en samtida Rousseau går han och filosoferar om bostadspolitik, naturromantik och barndomsminnen. Wirtén beskriver hur kommunalpolitiker på 1970-talet, likt folkhems-Sopranos, dealar mark i skogen i skydd av mörkret. Wirtén lägger örat mot en huskropp i Hagsätra och känner demokrati. Wirtén ramlar in i en månskensrink i originalskick och slås av poesi.

Att höra demokrati i en huskropp är så klart lite stolligt. Men i stora stycken är det strålande skrivet. Bildningen, blicken, barnet. Men framför allt är det ett febrigt försvar för förorten. Och som så ofta med feber är det på gott och ont. Febern är en välgörande kraft mot det enögda innerstadsperspektivet. Det får förorten att glöda. Men Wirtén blir väl het när han närmar sig innerstaden.

Visst kan det krävas drastiska motbilder för att få folk som har Kungsholmen och årgångstequila som definition av stad och urbanitet att förstå att även Skärholmen uppfyller de kriterierna. Men ibland tar Wirtén i så att fasaden spricker. Sinnena är spetsade av år av förortsfrustration. Wirtén börjar relativisera. Plötsligt är Flemingsberg likvärdigt med Vasastan.

Jag bodde på Terapivägen i Flemingsberg i ett år. Jag trivdes helt okej. Men när Wirtén beskriver Flemingsberg är det min tur att tappa andan. De färgglada huskropparna utmålas som radikala och vackra. De förvirrande och fortlika innergårdarna blir likvärdiga vilken fungerande kvartersstad i innerstaden som helst. Visst kan man med god vilja se färgen som fin, men stadsplaneringens brister kan man inte spackla över.

Den rusiga relativiseringen till trots, Wirténs verk är viktigt. Årets politiska promenad är den mellan Kungens kurva och Gullmarsplan.