Rakhyveln

Är det någon som har en rakhyvel?

Jag sneglar ner mellan mina ben. Visst ligger väl där en hyvel. Jo, visst la jag väl den i den svarta tygpåsen, den som nu ligger mellan benen, efter fredagens squashpass. Men menar han allvar? Inte vill han ha en rakhyvel? Nej, det måste väl vara en del i teaterpjäsen. Det är väl ett sådant där brechtianskt distanseringsgrepp. På samma sätt som han nu småpratar med Kristina Lugn, som sitter i publiken, om någon gammal Dramaten-pjäs samtidigt som han sminkar sig. Nej, nu frågar han igen. Jag måste ge mig till känna.

Här, om det nu är på riktigt, här ären hyvel. Gillette. Trebladare.

Jo, nu kommer teknikkillen med febriga steg och tar hyveln ur min hand och springer ner med den till scenen. Nej, suckar Kristina Lugn, raka inte av dig ögonbrynet. Han rakar av sig halva skäggstubben och ena ögonbrynet.

Sedan börjar föreställningen. Eller har den kanske redan börjat? Publiken skrattar sig igenom Strindbergs ”Paria”. Teaterpublik blir ju gärna omotiverat skrattig. Det är inte särskilt kul, men jag imponeras av skådespeleriet. Mästerliga växlingar mellan skäggigt och slätrakat, svart och vitt, snäll och djävul. Men det hopplöst att hänga med i svängarna. Det ger mig, kort sagt, väldigt lite.

Kulturmannen framför skrattar dock så att fisstanken liksom puffar ur honom som sötsur smog. Satan vad han läcker. Vad har han ätit? Lakritspipor?

På väg ut får jag fatt i teknikkillen. Jag frågar om jag kan få tillbaka min rakhyvel. Jag vill ha den som minne. Inte varje dag Thorsten Flinck rakar av sig halva ansiktet med min squashhyvel på Brunnsgatan fyra.