Ursäkta röran - vi bildar om

Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK.

Det var en gång en bostadsform som vilade på klassiska kollektiva kärnvärden. Det var gemensamma tvättstugor i Röda bergen, det var Erlander-tal på bostadsriksdagar, det var HSB-skolor på Lidingö. De låter kanske journalfilm, men på flera sätt är bostadsrätten sig lik idag. Vi krattar fortfarande löv ihop på den gemensamma innergården och betalar solidariskt varandras provtryckning av kakelugn när inte ett en fackförbundsägd förening förvaltar fastigheten. Men den bilden är under omvandling.

Bostadsrätten är något som man nu äger. Som man ombildar till tonerna av Bo Kaspers Orkester. Som man säljer stajlad enligt TV4-estetik. Som man, så att säga, tjänar sig en hacka på. Och nu senast: något som man hyr ut bäst man vill, oavsett vad de kollektivkrattande grannarna på gården anser om saken.

Regeringen föreslog nyligen förändringar för att öka uthyrningen av privatbostäder. Ett av förslagen var att öka möjligheten att hyra ut sin bostadsrätt utan att föreningen har möjlighet att säga nej (till en viss gräns). Där den nya hyran ska utgå från värdet på bostaden, oavsett vilka kostnader man har för bostadsrätten. Motivet är att, i tider av bister bostadsbrist, utnyttja bestånden bättre. Statsminister Fredrik Reinfeldt beskrev, när förslaget presenterades på en presskonferens i ett bostadsområde i Bromma, att detta var ett sätt att trolla fram tomma lägenheter som storstäderna kryllar av. Nu skulle äntligen de bostadssökande få ta del av åttamiljonersvåningarna på Kungsholmen!

Kritiken lät inte vänta på sig. De bostadssökande ställde sig tveksamma till hur de skulle ha råd med de tomma våningarna på Norr Mälarstrand. Och bostadsrättsorganisationerna frågade försiktigt bostadsminister Stefan Attefall hur det rimmade med idén att det faktiskt är bostadsrättsföreningen som äger och förvaltar fastigheten tillsammans. Hur regeringen liksom bortser från att bostadsrätten är den där konstiga kollektiva ägandeformen där man i föreningen bestämmer saker tillsammans.

Det är naturligtvis en konsekvens av ett lappande och lagande när en heltäckande bostadspolitik saknas. Men det är också ett tydligt tecken på att man ombildar bostadsrätten. Det är lätt hänt när den ständigt presenteras i en mäklarmarinad av citrusfrukt och dyrt doftljus. Där brunch är ett fritidsintresse och det har blivit folkrörelse att börja varje dag med att leende sträcka händerna mot skyn på en balkong. Varför då hindra någon att hyra ut något som de ”äger” till ett pris som de förtjänar.

Regeringens förslag på ökad privatuthyrning av bostäder blir inte bara en sorglig påminnelse om hur handfallna de står inför bostadsbristen. Det är även ett tidstypiskt tankefel på vad bostadsrätten vilar på för grund. Den annars så heliga äganderätten ställs på ända. Som om en bärande vägg åkte med av bara farten vare gång ett originalkök revs ut och lades i en orange sopsäck.

Frågan är vilka som ska kratta gräsmattan på den gemensamma innergården i fortsättningen. Och risken finns att konkurrensen till kassörposten inte blir tuffare vid nästa årsmöte. Man skulle kunna tro att detta är en sedelärande saga om hur tokigt det kan bli när det kolchoslika boendet avkollektiviseras. Men det är sann berättelse om det samtida Sverige där det kollektiva ägandet sopas under mattan. Och där man ska kunna, så att säga, tjäna sig en hacka.